Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Med Gud på vår sida. Religion och våld genom historien Är religionen vår tids stora syndabock?

I mastodontverket "Med Gud på vår sida" slår Karen Armstrong hål på myten om religionens våldsamma natur.

Bokvåren 2016
Karen Armstrong.

Karen Armstrong. Foto: David Hartley/AOP

Med Gud på vår sida. Religion och våld genom historien

Författare
Genre
Sakprosa
Förlag
Natur & Kultur
ISBN
9789127144569

Övers. Peter Handberg 662 s.

Inspirerad av den franske tänkaren René Girard inleder Karen Armstrong sitt mastodontverk om våld och religion med historien om syndabocken; hur översteprästen i det antika Israel överförde människornas synder på en get som sedan skickades ut i öknen. Ett slags ställföreträdande offer där ett helt samhälles synder lades på en enda individ. René Girard menade att denna ritual var ett uttryck för en hel samhällsmekanism, en självbevarelsedrift där en krissituation löses genom att skuldbelägga en ensam grupp eller individ som sedan offras. Ett mönster som man kan se ständigt upprepat genom historien och som når sin mest fruktansvärda kulmen i nazisternas koncentrationsläger. På ett liknande sätt, menar Karen Armstrong, har vi i vårt moderna samhälle gjort religionen till syndabock.

För nog har vi alla hört den där slarvigt framkastade fördomen någon gång, ofta förklädd till ett faktum, att religionen till sin natur är våldsam och rent av orsak till alla stora krig i historien. Det borde egentligen säga sig självt att en sådan förenklad historieskrivning inte kan ha särskilt mycket med verkligheten att göra. Ändå lever föreställningen om religionens inneboende våldsamhet envist kvar, inte bara bland de allra mest stridslystna nyateisterna utan även bland bredare folklager. Åtminstone är det sekulära tänkandets dogm att religion och politik på inga villkor får sammanblandas, att tron bör vara en strikt privatsak, fortfarande allmänt utbredd.

I ”Med Gud på vår sida” gör den brittiska religionshistorikern Karen Armstrong upp med denna våldsmyt. Det ska väl sägas att Armstrong långt ifrån är den första att skriva om ämnet. René Girards ”La violence et le sacré” kom redan 1972 och nämnas bör också William T Cavanaughs ”The Myth of Religious Violence” från 2009. Ändå är Armstrongs bok högst välkommen, inte minst för att hon har en förmåga att nå utanför universitetens seminariesalar. Hennes tidigare böcker och tv-serier har fått stor internationell uppmärksamhet. Detta kan bli boken som på bred front slår hål på myten om religionens våldsamma natur.

Annons
X

Armstrong tar ett milt uttryckt stort grepp om religionens och våldets historia. Hon börjar i de gamla jägar- och samlarsamhällena där religionens, och för den delen konstens, främsta uppgift var att skapa en känsla av gemenskap. En förändring sker vid övergången till jordbrukssamhälle, en agrar kultur där kriget är en nödvändighet för att utöka land och inkomster. Det är också ett samhälle där ett ”orättvist arrangemang” är ett faktum, där en liten elit plundrar den övriga befolkningen på vad de lyckas producera. Den religion och etiska tradition som den styrande eliten i ett sådant samhälle anammar anpassas således för att kunna stödja det strukturella våldet. Våldets ursprung är i dessa kulturer alltså inte religionen i sig, utan själva samhällssystemet. Ett system som kan använda religion för att legitimera våldet. Efter hand växer runt om i världen religiösa traditioner fram som gör motstånd mot och ger alternativ till dessa våldsbaserade ideologier. Deras upphovmän kan heta Konfucius, Buddha eller Jesus.

Det är först när den moderna staten börjar ta form, när jordbrukssamhället ersätts av en kommersiell ekonomi byggd på ständigt nya innovationer, som religion och politik börjar skiljas åt. En viktig insikt att ha med sig, som Armstrong också starkt betonar, är att religionen fram till modern tid genomsyrade alla aspekter av livet. Den sekulära idén att man skulle kunna isolera religionen till en avgränsad privat sfär skulle vara obegriplig för den förmoderna människan. Att skilja religion och politik åt är en modern och protestantisk uppfinning, skriver Armstrong.

Det är i Luthers politiska skrifter som vi börjar ana synen på religion som något avskilt från världen som helhet. Således fick även krig i den förmoderna världen en religiös inramning, men religionen var nästan aldrig konflikternas yttersta orsak. Armstrong visar exempelvis hur den spanska inkvisitionen, för många uppfattad som själva sinnebilden för religiös intolerans, snarare skapades av politiska än religiösa överväganden. Det var ett sätt för de spanska monarkerna Isabella och Ferdinand att försöka skapa stabilitet i ett rike som skakats av inbördeskrig och som nu hotades av det osmanska riket. I denna situation uppstod den paranoida tanken att nationen i själva verket hotades av en inre fiende, de återfallna konvertiterna.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Hon visar också tydligt hur synen på upplysningen som ett uppvaknande ur religionens mörker, föreställningen att en sekulär stat helt fri från religion skulle vara mindre våldsbenägen, inte stämmer. Armstrong kallar nationalismen för ”den sekulära tidsålderns nya tro”. Det är i den som vi finner upprinnelsen till många av vår tids konflikter. Så är till exempel en av våra dagars mest framträdande våldsideologier, den islamistiska terrorismen, snarare nationalistiskt än religiöst inspirerad. Armstrong menar att den muslimska fundamentalismen i första hand är ett resultat av kolonialism och en brutal modernisering av de länder där den uppstått. Särskilt muslimsk är den med andra ord inte. Armstrong menar att problemet inte ligger ”i den mångfacetterade aktivitet som vi kallar religion” utan i det våld som ligger inbyggt i vår mänskliga och i statens natur.

    Armstrong rör sig alltså över enorma tidspann, mellan världens kontinenter och olika religiösa traditioner. Resultatet blir en god historisk överblick, där resonemangen stundtals dock känns svepande och en aning förenklade. Istället för de många exemplen och återberättandet av historiska skeenden hade jag gärna sett att hon ägnat mer uppmärksamhet åt religionernas faktiska innehåll, där våldets praktiker på ett ofta genialt sätt undermineras. Ta till exempel hur kristendomen löser detta med syndabocksmekanismen. Där träder Gud själv in i offrets ställe och övervinner våldets makter, inte genom att bekämpa våld med våld utan genom en pacifistisk och självuttömande kärlekshandling. Jesus låter så att säga våldets makter tillintetgöra sig själva. Och så skapas en ny ordning. En ordning som inte upprätthålls av våld utan av nåd, kärlek och barmhärtighet. Personligen har jag svårt att tänka mig ett mer effektivt botemedel mot våldets mekanismer än tron på en sådan ordning.

    Annons

    Karen Armstrong.

    Foto: David Hartley/AOP Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X