Annons
X
Annons
X
Ledare
Op ed

Annika Borg: Ytterlighetsröster får Palmepris

Olof Palme förstamajtalar på Norra Bantorget 1979.

Olof Palme förstamajtalar på Norra Bantorget 1979. Foto: Gunnar Lundmark / SvD

Den som läser juryns beskrivning av årets mottagare av Olof Palmepriset får intrycket av att priset går till två fredsälskande och mångfaldsivrande aktörer, den israeliska journalisten Gideon Levy och den palestinske prästen Mitri Raheb. Men ingen av pristagarna stödjer en tvåstatslösning. Levy förespråkar en palestinsk sekulär storstat, hur nu det ska gå till med en ökad islamistisk radikalisering.

Mitri Raheb driver en historierevisionistisk linje och hävdar att judarnas koppling till området är en konstruktion, ja, även ”judar” är en konstruktion från 1800-talet. Den ”mångfald” de båda pristagarna förespråkar inkluderar således inte Israel som den nation vi känner idag och inte heller judar, om man drar ut konsekvenserna av Rahebs synsätt.

Raheb är känd för – och har internationellt mött protester mot – sin ersättningsteologi. En teologi som går ut på att kristendomens intåg i historien gjorde att judendomens existensberättigande upphörde. Vad detta synsätt historiskt fått för konsekvenser är en skala från retorik mot judar och anti-judiska utfall till antisemitism och pogromer.

Annons
X

I Betlehem, där Raheb är verksam, blir situationen allt svårare för kristna. Inte på grund av Israel, utan genom ett ökat tryck från islamistisk intolerans. Antalet kristna har minskat och förtrycket av kristna liknar alltmer de omgivande ländernas. Raheb lever själv under detta tryck och vet vilka han behöver peka ut som fienden för att kunna verka: Israel och judar. Detta utnyttjas av västerländsk vänster och vänsterkristna i deras ensidiga kritik av Israel. Siktet är låst på Israel, alldeles oavsett om IS vinner mark i Palestina, den demokratiska utvecklingen går kräftgång eller Hamas ägnar sig åt brott mot mänskligheten. Låsningen vid Israel som regionens och världens stora hot mot fred är inte rationell, utan tippar över i anti-judisk retorik.

Det räcker, som så ofta när aktivism mot Israel vädras, med att vända på några stenar för att även finna Svenska kyrkan. I styrelsen för Olof Palmes Minnesfond sitter samma präst som bjöd in Raheb som hedersgäst till Svenska kyrkans Teologifestival förra året, där han även ledde festhögmässan tillsammans med ärkebiskop Antje Jackelén i Uppsala Domkyrka.

Pristagarna och aktivister inom Svenska kyrkan förespråkar även den så kallade BDS-rörelsen (Boycott, Divestments, Sanctions), ett slags modern släkting till ”Kautft nicht bei Juden”. BDS-rörelsen har i sitt kölvatten extrema yttringar och uppfattningar som att det ska bli mindre mat på bordet för israeler är inte ovanliga. Rent idémässigt har rörelsens aktivister bedrivit lobbying för att Israel ska likställas med apartheidstidens Sydafrika. Genom en sådan tankefigur vill man få opinionen att ställa upp på liknande bojkotter som de mot Sydafrika.

Svensk vänster och Svenska kyrkan förenas återigen mot Mellanösterns enda demokrati. Detta i en situation där Sveriges diplomatiska rykte redan är skamfilat. Det är dags att säga som det är om fixeringen vid och besattheten av Israel: den innehåller, skapar och understödjer anti-judiska strömningar.

ANNIKA BORG är teologie doktor och skribent. annika.borg@telia.com

Annons

Olof Palme förstamajtalar på Norra Bantorget 1979.

Foto: Gunnar Lundmark / SvD Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X