Annons
X
Annons
X

”Anna Odell ger alla psykiskt sjuka hopp”

Anna Odell har genom sitt sakliga sätt att debattera, bidragit till att ge alla med allvarlig psykisk sjukdom hopp: det är möjligt att efter en psykos återinträda i innanförskapet, där de ”tills vidare normala” vistas. Och hon har visat att konsten fortfarande kan vara en samhällspåverkande kraft, skriver Åsa Moberg och Torsten Kindström.

Läs mer:

Anna Odell rekonstruerade i vintras ett sjukdomstillstånd för att belysa vårdens hantering av tvång och våld mot patienter. Hon blev bönhörd. Artiklar och tv-program om psykvården kommer inte i närheten av Odells genomslag i media och politik. Socialstyrelsen medgav nyligen att man inte har något grepp om vad som händer i tvångsvården. Riksrevisionen (RR) levererade i juni en kritisk rapport om psykiatrin - ”torra” fakta som inte får något genomslag.

Psykisk ohälsa har samhällsekonomiska konsekvenser, slår RR fast. En del onödiga eller onödigt långvariga sjukskrivningar beror på brister i vården. Även anhöriga och närstående får försämrad hälsa eller arbetsoförmåga när den offentliga vården inte fungerar. Antalet vårdplatser inom heldygnsvården har minskat med nästan femtio procent sedan 1995. En konsekvens är att nära hälften av dessa vårdplatser numera upptas av tvångsvårdade patienter. Det gör vårdmiljön skrämmande för patienter och personal. Suicidnära vill inte utsättas för sådan vård. År 2008 hade nästan 190 000 personer med psykiska diagnoser statligt stöd (sjuk- och aktivitetsersättning), 21,6 miljarder kronor, överpris för en vård som inte fungerar.

Oavsett hur man bedömer det konstnärliga innehållet i Anna Odells verk har hon skrivit historia. Överläkarens polisanmälan och tingsrättsförhandlingen är en utvidgning av verket. Hur har kulturvärlden reagerat? Stått upp som en kvinna/man för konstnärers rätt att öppna nya perspektiv? Icke så. Under sju månader har reaktionen ofta varit småskuren. ”Odell har inte gjort något nytt”, hon har kränkt människor, skämt ut konstnärerna, är bara ute efter uppmärksamhet och så vidare.

Annons
X

Vi har studerat svensk psykiatri inifrån och utifrån i många år och vet att så inte är fallet.

I våras belystes till exempel vården för unga kvinnor. I Sverige vårdas patienter med svåra ätstörningar, självskadebeteende och hög självmordsrisk bland dömda våldsbrottslingar på rättspsykiatriska kliniker, uppmärksammat i SVT: s ”Debatt” i maj. Socialminister Hägglund satte upp en förvånad min.

Övergrepp är inte något ovanligt. Under våren rapporterade Ekot om våldtäktsförsök och genomförda våldtäkter som skett på vårdinrättningar, i ett fall tog en flicka livet av sig efter övergrepp. Traumabearbetning förekommer inte, inte heller görs alltid polisanmälan. Unga kvinnor kan tvingas låsa in sig på sina rum för att freda sig, också inom den vanliga psykiatrin.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Debattörer och psykiatrer anser sig veta att tvång är livräddande men de bygger inte åsikten på vetenskapligt underlag, eftersom sådant inte existerar. Landstingen vägrar utan påföljder rapportera om tvångsåtgärder som till exempel bältesläggning. Man vet alltså inte vilka tvångsåtgärder som används eller hur praxis skiljer sig på olika vårdenheter. Socialstyrelsens tillsyn är inte värd namnet och ingen seriös forskning kan göras om tvångets effekter. Vi känner till fall där hot om tvång har lett till självmord.

    Våra erfarenheter tyder på att tvångsåtgärder har mer att göra med konflikter inom personalgruppen än med patientens psykiska hälsotillstånd. Om överläkaren inte tror på tvång tillämpas tvångsåtgärder mer sällan. En och samma patient behandlas godtyckligt, med eller utan tvång, beroende på vårdgivarnas skiftande vårdideologi.

    Av Anna Odells redovisning på Newsmill (7/8) framgår styrkan i den våldsinsats som samhället är berett att ta till i hanteringen av en spröd ung kvinna: åtta poliser vid gripandet på Liljeholmsbron, handfängsel och händer fastspända över huvudet. Att man då inte förmår att slåss tycks åklagaren ändå ha förstått, eftersom åtalet nu inte omfattar punkten misshandel.

    I Sverige saknar polisen psykiatriutbildning, trots att de dagligen hanterar psykotiska personer och trots att vården allt oftare lassar över sina uppgifter på ordningsmakten

    Odell konstaterar att det även vid den ursprungliga psykosen, 1995, som i januari 2009 rekonstruerades i konstverket Okänd kvinna, förts in journalen att hon slagits med polis och vårdpersonal och därför lagts i bälte: ”Det är lögn, men vem skulle tro på en person som enligt journalen är diagnostiserad som schizofren?”

    Anna Odell har gjort en insats genom att som ”återhämtad” från psykoser återskapa de övergrepp hon utsattes för som sjuk. Ingen skulle ha trott henne om hon försökt väcka opinion i samband med sin verkliga psykos. Hon har genom sitt sakliga sätt att debattera, bidragit till att ge alla med allvarlig psykisk sjukdom hopp: det är möjligt att efter en psykos återinträda i innanförskapet, där de ”tills vidare normala” vistas. Och hon har visat att konsten fortfarande kan vara en samhällspåverkande kraft.

    Konstnärens arbetsmetod skulle inte ha väckt så upprörda reaktioner om den använts av en journalist. Konstnärer, en utsatt och i breda lager föraktad grupp, tycks ha en svag ställning i debatten och omfattas inte av regelverket för tryckfrihetsmål. Åtalet hotar flera yrkesgruppers yttrandefrihet.

    ÅSA MOBERG

    författare och debattör med erfarenheter av psykvården som anhörig

    TORSTEN KINDSTRÖM

    debattör med erfarenheter av psykvården som anhörig

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X