Annons
X
Annons
X

Aningslösheten är farlig

RYKTESJOURNALISTIK När Aftonbladet i augusti publicerade Donald Boströms spekulationer kring Israels ”ofrivilliga organreserver”, och när kulturchefen Åsa Linderborg nyligen på nytt försvarade publiceringen, saknades både eftertanke och nyansering. Visst måste kulturjournalistik få vara ”på liv och död” – just därför är det så viktigt att inte sprida rykten och att vara noga med nyanser och fakta, skriver Jesús Alcalá.

Allt det som vi journalister berättar, rapporterar och belyser är sovrat. Något finns alltid som hamnar utanför ljuskäglan. Av oförstånd eller okunskap, av förutfattade meningar eller för att det passar våra teorier – somligt utesluter vi. Så blir företeelser och skeenden som överlappar varandra eller motsäger varandra tillrättalagda till en entydig bild. En infallsvinkel vald, en slutledning fastställd. Det är väl sant att man ibland måste förenkla. Men man måste vara medveten om att förenklingar kan utnyttjas, ibland av krafter med helt egna syften. Historien ger många dystra exempel.

I somras skrev Donald Boström i Aftonbladet en artikel om sambandet mellan det israeliska förtrycket av palestinier och handeln med kroppsorgan. Han skrev om palestinier som Israel ”fångar in” för att de, innan de dödas, ska tjäna som landets ”organreserv”. Artikeln väckte stor uppmärksamhet både här hemma och utomlands. Många kände olust och upprördhet. Ännu fler, särskilt då i arabvärlden, tog emot Boströms uppgifter med jubel. I Sverige hann själva sakfrågan och pressetiken knappt dryftas förrän det vanliga ropet om yttrandefrihet hördes. Och sen blev det som vanligt. Andra artiklar och andra sensationer tog över.

Ett par dagar före jul tycktes de som hyllat Boström för hans ”avslöjanden” få vatten på sin kvarn. Israels TV2 hade visat en dokumentär om organhantering. I programmet återgavs en liten del av ett år 2000 bandinspelat samtal mellan före detta chefspatologen Yehuda Hiss och antropologiprofessorn och organhandelforskaren Nancy Scheper-Hughes. Man hörde Hiss förklara hur han och andra läkare på Abu Kabirs patologiska institut i Tel Aviv tidigare tagit ”hud, hornhinnor, hjärtklaffar och bendelar” från döda kroppar. Företrädare för Israels armé och statsförvaltning bekräftade också att så verkligen hade skett, detta under 90-talet men aldrig efter 1999. Verksamheten hade förekommit just på Abu Kabirs patologiska institut, ingen annanstans.

Annons
X

För många var det en bekräftelse på att Boström haft rätt. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg skrev: ”Publiceringen av Donald Boströms artikel har stärkt svensk kulturjournalistik. Vi har visat att kultursidorna kan vara en yta för viktiga saker – här finns plats för skribenter som skriver om liv och död, på liv och död.”

Själv tror jag tvärtom. Jag menar att Boströms artikel var urspårad kulturjournalistisk.

Inslaget i israelisk tv var ingen nyhet, inget avslöjande. Programmet redogjorde för en gammal känd skandal, en skandal som fick konturer när föräldrarna till den nyss avlidne israeliske sergeanten Ze’ev Buzgallo våren 1997 slog larm om sonens bortagna hornhinnor. Tv-programmet var inget ”Uppdrag Granskning”. Granskningen hade gjorts redan för nio år sedan. Journalisterna Ronen Bergman och Gai Gavra i tidningen Yediot Aharonots hade då fått tips från några av Yehuda Hiss kollegor. Tv-dokumentären upprepade fakta som en särskild armé- och polisutredning, en statlig kommission och en regelrätt förundersökning flera år tidigare kommit fram till och offentliggjort. Programmets enda nyhet var alltså återgivandet av ett kort avsnitt ur ett nio år gammalt bandat samtal mellan den huvudansvarige för skandalen och en amerikansk professor. Utsagorna och Hiss medgivande var sedan länge offentliggjorda. Hiss hade redan 2004 blivit avsatt från posten som chef för patologen – detta efter Statsåklagarens brottmålsutredning och krav från Knessets Vetenskapsutskott, efter offentliga förhör i Knessets Hälsovårdsutskott och efter påtryckningar från människorättsorganisationer och anhöriga till de drabbade. Hiss undkom åtal. Åklagaren menade att Hiss aldrig handlat i vinningssyfte och att de olovligen uttagna organen alltid använts i kostnadsfri inhemsk sjukvård. Beslutet att inte väcka åtal blev emellertid hårt kritiserat av patient- och människorättsorganisationer och av läkare. Också parlamentsledamöter och en före detta hälsovårdsminister var kritiska mot åklagarens beslut att inte väcka åtal. Till och med armén och polisen – som gjort en egen utredning – hade förordat åtal.

Emellertid: alla utredningar, också de som gjorts av organisationer som Forum för offren för patologiska institutet och Folkrörelsen för gott myndighetsstyre, och alla granskningar gjorda av medierna fastställde att då organ tagits från döda kroppar hade grupptillhörighet inte spelat någon roll. Det hade varit likgiltigt om de döda varit israeler eller palestinier, israeliska soldater eller palestinska Hamasanhängare. Man hade tagit organ från människor som dött en naturlig död eller som fallit offer för olyckor, stridigheter och självmordsattentat.

Visste inte Boström detta? Om han inte visste det (det vill säga inte tagit reda på det) är det märkligt. Om han visste det är hans artikel oförsvarlig.

Och vad visste Åsa Linderborg? I varje fall efter det israeliska tv-programmet måste hon ha vetat. I inslaget intervjuas professor Scheper-Hughes som med anledning av sin egen forskning säger att palestinierna ”inte på långt när” var de mest drabbade. Den markeringen hoppar Linderborg över. Istället framhärdar hon i hur rätt Boström hade i sina anklagelser. Och så, trotsande uppenbara fakta, tar hon till storsläggan: ”vi borde ha gjort än tydligare att israeliska armén inte skjuter palestinier i syfte att stjäla organ, de tar organ när de dödat av andra skäl – skäl som världens mest moraliska armé alltid anser sig ha.”

Varifrån har Boström fått sina uppgifter? Vilka källor har han haft?

Tre veckor innan Boström publicerar sin artikel blir Levy Izhak Rosenbaum anhållen i USA. Han är misstänkt för organhandel, för att mot hög ersättning fixa avtal mellan å ena sidan de som är beredda att sälja en egen frisk njure och å andra sidan de som inte kan överleva utan en ny njure. Professor Scheper-Hughes, som är den som ursprungligen anmält Rosenbaum till FBI, hävdar att njursäljarna kommer till USA från Moldavien. Den FBI-agent som genom att låtsas vara en potentiell njurköpare avslöjade Rosenbaums geschäft säger att ”hans” njursäljare skulle hämtas från Israel. Amerikanska medier rapporterar om FBI:s häktningsframställning. Ur den medierapporteringen gör Boström tre veckor senare kopplingen juden Rosenbaum – organhandel – misstankar ”hos palestinier att deras unga män har fångats in, och som i Kina och Pakistan ofrivilligt fått agera organreserv innan de dödats.”

Vadan denna slutledning? Hur tänker Boström? Vad är hans syfte?

I maj 1992 skjuter israeliska soldater på Västbanken ned en 19-årig pojke, Bilal Ghanem. Soldaterna tar kroppen med sig. Fem dagar senare återkommer soldaterna med kroppen. När Bilal läggs i graven, skriver Boström som var med vid begravningen, ”blottades hans bröst och plötsligt stod det klart för de få närvarande vilka övergrepp han utsatts för”.

Vad var det då som stod klart – mer än att pojken obducerats? Han hade plundrats på sina organ, det är så vi måste förstå Boström. Inte så att Boström uttryckligen säger det, men textens nästan omärkliga övergång till vad andra familjer än Bilals sagt till Boström om andra unga män som dödats på Västbanken eller i Gaza gör tydligt vad vi ska dra för slutsatser. Andra – som inte är Bilals anhöriga – har sagt till Boström: ”Våra söner används som ofrivilliga organdonatorer”. Boström har trott dem och gjort dem till absoluta sanningsvittnen, mer pålitliga än Bilals mor och bror som efter Boströms artikel offentligt förnekat att de skulle ha uttryckt några misstankar om organplundring (Jerusalem Post, 24/8 2009).

Och om nu den stat som dödar Bilal och andra unga palestinska verkligen tar organ från de dödade – varför skulle samma stat göra sig besvär att lämna tillbaka kropparna till familjerna och på så sätt löpa risken att avslöjas?

Dödsskjutningen av Bilal var ett mord, en ”utomrättslig avrättning”. Inget kan ursäkta dådet, inte ens det faktum att Bilal var med i en grupp palestinier som kidnappade misstänkta kollaboratörer och torterade dem till döds. Vad Bilal egentligen gjort förtiger Boström. Enligt Boström var Bilal en av de ”stenkastande ungdomar som gjorde livet surt för Israels ockupationsmakt.”

Varje år rapporterar ett trettiotal människorättsorganisationer – internationella, israeliska och palestinska – om övergrepp och kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Israel, på Västbanken och i Gaza. Kritiken mot Israels behandling av palestinier är oftast svidande. Men ingen av organisationerna har någonsin anklagat eller misstänkt Israel för att ta organ från de palestinier som israeliska styrkor dödat. Inte Amnesty. Inte Human Rights Watch. Inte någon av Israels många judiska och palestinska människorättsorganisationer. Inte en enda.

Alla människorättsorganisationer har rätt att anhängiggöra mål vid Israels Högsta domstol. Alltid och i alla slags frågor som rör påstådda kränkningar av mänskliga rättigheter. Oberoende av vem eller vilken myndighet som anmäls, militärer inte undantagna. Oberoende av om den anmälda kränkningen har begåtts i Israel eller på Västbanken och i Gaza. Alla anmälningar prövas. En stor del av målen rör militära och polisiära våldshandlingar mot palestinier. Dock har inte ett enda av dem gällt påståenden att militären eller någon annan skulle ha tagit organ från dödade palestinier.

Envar som är bosatt i Israel, i Gaza eller på Västbanken har rätt att vända sig till Högsta domstolen i Israel och begära att den ingriper mot israeliska myndigheter – både militära och civila – som inte iakttar nationella eller internationella normer om mänskliga rättigheter. Med stöd av den rätten, som inte finns i något annat rättssystem och som inte för med sig några kostnader för den klagande, får två palestinska familjer den 12 och 15 september 1989 som de vill: att myndigheterna gräver upp kropparna efter Ammar Kalbouneh och Ayman Jamous och att ännu en obduktion, den här gången i närvaro av den palestinske patologen Abu Ghazaleh, utförs. Obduktionen äger rum på Abu Kabir och obducenten är Yehuda Hiss. Det konstateras att både Ammar och Ayman dödats av israeliska soldater och att inga organ tagits från de döda kropparna. Någon annan sådan begäran har aldrig mer lämnats in till Högsta domstolen.

Varifrån har Boström hämtat stöd för sina anklagelser?

Åsynen av en älskad människa som dödats och obducerats är outhärdlig. Det är mänskligt att de efterlevande fylls av vrede. Det är också lätt att förstå att här, i sorgen och i ursinnet mot den israeliska makten, gror ryktena. En svårbegriplig obduktionspraxis spär dessutom på ryktena. Men anklagelserna om israelisk organplundring är äldre än det nuvarande obduktionstvånget. Anklagelserna har funnits så länge Israel existerat. Följer man ryktena bakåt kommer man till källan: myten om judarnas blodsoffer. En myt som i nya versioner envist hålls vid liv.

Den 13 december 2004 har dokusåpan ”Zahras blå ögon. För Dig Palestina” premiär i iransk tv. Storyn är en fiktiv berättelse om palestinska barn som Israel rövar från Västbanken och Gaza. Barnen hamnar på ett israeliskt sjukhus där läkare under ohyggliga operationer tar ögon och inre organ ifrån dem.

Serien får många tittare i Iran och i övriga arabvärlden. Islamiska Jihad och Hamas lovar hämnd. Och hämnden kommer i form av självmordsbombare.

Jag har ingen anledning att tro att Boström är antisemit. Jag är säker på att han drivs av ett starkt engagemang för palestiniernas rätt. Det är en god sak han vill. Detsamma gäller helt visst Åsa Linderborg.

Ändå. Målet ursäktar inte medlen. Aningslösheten är farlig.

Boström kan Mellanösternkonflikten – är det då för mycket begärt att han undviker varje anknytning till myten om judarnas blodsoffer? Är det inte då aningslöst att underblåsa rykten som sen välregisserat utnyttjade spär på oförsonligt hat?

Knappt en månad efter Boströms artikel skriver den algeriska tidningen al-Khabar att en judisk organhandelliga kidnappat ett stort antal algeriska och marockanska barn. Uppgifterna är nya för såväl algerisk som marockansk polis. Ingen utredning har bedrivits. Ingen har förhörts. Inga ”kidnappade” barn har identifierats . Underlaget för al-Khabars nyhet är ett uttalande från chefen för Algeriets nationella hälsovårdskommitté, den känt antisemitiske Mustafa KhayattiI. Khayattil knyter de påstådda kidnappningarna till Boströms artikel. Hur tänker Boström när han sedan reser till Algeriet och tar emot det journalistpris som Algeriska nationella journalistförbundet tilldelar honom för hans text om organhandeln?

I december 2009, under en valrörelse med starkt antisemitiska inslag, rapporterar ukrainska medier att Israel under de senaste två åren bortfört 25000 barn från Ukraina. Barnen skulle sedan ha spårats till israeliska sjukhus. Uppgiftslämnaren är filosofiprofessor Vyacheslav Gudin som menar – bland annat med hänvisning till Boströms artikel – att det rör sig om organhandel.

Något senare samma månad, i den hätska stämning som organhandelryktena alstrat, åberopar Palestinska myndighetens premiärminister Salam Fayyad Boströms artikel och kräver internationella åtgärder mot Israels organplundring. Ghassan Khatib, den palestinska regeringens talesman, förtydligar kraven. Det är hög tid, säger han, att världssamfundet straffar Israel för dess plundringar av de palestinska martyrernas organ.

Insåg Boström verkligen inte att hans spekulationer kring ”ofrivilliga organreserver” – framförda i en stor västeuropeisk tidning – skulle få de följder vi nu eventuellt bara sett början av?

Åsa Linderborg menar att Boströms artikel stärkt kulturjournalistiken och visat att den kan vara ”på liv och död”.

Jodå, både nyhetsjournalistik och kulturjournalistik kan vara ”på liv och död”. Det är därför det är så viktigt, livsviktigt, att medier aldrig sprider rykten, att journalister alltid är noga med fakta och nyanser.

Och är det ändå inte så att kultur helst ska vara en yttring av eftertanken? Att kulturjournalistikens uppgift är att försöka tränga igenom sorlet av de enkla och snabba nyheter och förklaringar som utesluter eftertanken? Att kulturjournalisten ska försöka belysa komplikationen istället för att förneka den? Att det knappast finns någon viktigare uppgift för kultursidorna än den att försöka hålla det nyanserade levande?

Jesús Alcalá är jurist och författare.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X