Annons
X
Annons
X

”Alltför stort godtycke inom psykvården”

För samma typ av psykiska besvär kan det vissa gånger erbjudas flerårig psykoterapi, men andra gånger enbart hänvisas till privata alternativ utanför sjukvården. Därför behövs en tydligare gräns mellan hälsovård och sjukvård inom psykiatrin. Det skriver Linda van Paaschen, överläkare och specialist i psykiatri.

Debatt om psykiatriska vården

Foto: ERIK G SVENSSON

DEBATT | PSYKISK OHÄLSA

Svensk hälso- och sjukvård håller internationellt sett en hög standard. Den som drabbas av psykisk eller fysisk sjukdom i Sverige blir i allmänhet väl omhändertagen och erbjuden adekvat behandling. Det finns givetvis alltid förbättrings­utrymmen och även om det pågår en kontinuerlig utveckling är besparingar och resursbrist ofta försvårande omständigheter. Inom den psykiatriska delen av hälso- och sjukvården finns en strukturell problematik som förtjänar att uppmärksammas och helst avhjälpas. Ett stort antal fullt friska individer erhåller idag psykiatrisk sjukvård på grund av viss psykisk måendesvikt samtidigt som individer som drabbas av psykiska sjukdomar inte erbjuds den för närvarande effektivaste behandlingen för sin sjukdom. Genom vissa omstruktureringar skulle en mer ändamålsenlig och mindre godtycklig ­resursfördelning kunna uppnås.

Sannolikt bottnar psykiatrins problematik i komplexiteten i psykisk (och fysisk) ohälsa. Skiljelinjen mellan vad som är normalt, förstadium till sjukdom eller utvecklad sjukdom består många gånger av en bred gråzon. Det förklaras främst av människans sammansatta natur och sjukdomars ofta intrikata beskaffenhet. Den medicinska vetenskapen är liksom de flesta andra vetenskaper inte särskilt exakt och det gäller kanske den psykiatriska vetenskapen i synnerhet. Medicin har traditionellt också setts som både en vetenskap och en konstform. I medicin (eller läkekonst) ingår att diagnostisera och behandla sjukdomar, men det ingår även att förhindra dem, att upprätthålla hälsa. Därför används ofta benämningen hälso- och sjukvård ­istället för enbart sjukvård. Allt hänger ihop.

Grundläggande i all hälso- och sjukvård är patologi (sjukdomslära) och diagnostik. Primärt behöver det avgöras om en symtombild är ett akut eller allvarligt sjukdomstillstånd eller inte. Vidare krävs i regel rätt diagnos för att kunna erbjuda en hjälpsam behandling. Inom psykiatrin har det även blivit allt vanligare att använda sig av funktionsbedömningar för en mer komplett bild.

Men det finns i Sverige 2016 fortfarande en utbredd misstänksamhet mot psykiska sjukdomars existens och psykiatriska behandlingars effektivitet, framförallt mot icke-psykologiska behandlingar som till exempel psykofarmaka. Visserligen har det gjorts stora framsteg i det allmänna medvetandet, men det är än idag vanligt att psykiatriska diagnoser avfärdas som svaghet, dålig karaktär eller reaktioner på olyckliga omständigheter. Lika mycket misstro kan riktas mot psykofarmaka, som antingen beskylls för att vara onödiga, overksamma eller mest ge mer eller mindre farliga biverkningar. Dylika missuppfattningar och rädslor beror framförallt på bristande kunskap och information.

Psykiatrin har en viktig roll i att skapa ökad kännedom om och förståelse för psykiatriska diagnoser och behandlingar. Detta motverkas emellertid av att en inte obetydlig del av psykiatrins egna med­arbetare har en ambivalens inför patologi och diagnostik och ser en fara i att ställa diagnos och att behandla med medicin (till exempel SvD Debatt 28/12).

Annons
X

Foto: Magnus Liam Karlsson

Men fördjupad kompetens inom patologi och ­diagnostik utesluter inte förmåga till en helhetssyn på människan, tvärtom. Därtill är erkännandet av psykiatriska sjukdomstillstånd och behandlingar en förutsättning för en allmänt ökad kunskap och förståelse, som i sin tur leder bort från fördomar och stigmatisering. Det är uppenbart att den rädsla för diagnoser och psykofarmaka som finns inom psykiatrins egen verksamhet försvårar utvecklingen av den psykiatriska sjukvården. Ett ödmjukt och kritiskt förhållningssätt är en nödvändighet, där­emot är rädsla och skepticism sällan eller aldrig konstruktivt. En viktig fråga att ställa oss är därför hur vi kan komma till rätta med denna problematik inom psykiatrin.

Dagens organisatoriska uppbyggnad av hälso- och sjukvården innebär att företagshälsovården och primärvården har i uppdrag att ta om hand individer med psykisk måendesvikt som stress- och krisreaktioner samt psykisk sjukdom som till exempel milda till måttliga depressioner och vissa ångeststörningar. Psykisk sjukdom av allvarligare, mer svårbehandlad eller komplex karaktär tillfaller den psykiatriska sjukvården. Det finns även ett utbud utanför sjukvården med privatpraktiserande psykiatrer, psykoterapeuter och olika slags coacher. Dessa ­alternativ utgör dock en rätt osorterad djungel, som det kan vara svårt att hitta i. Många anser sig inte heller ha råd, eftersom de privata alternativen vanligen är jämförelsevis mycket kostsamma.

Sammanfattningsvis kan det vara svårt att avgöra om det rör sig om psykisk sjukdom eller inte. Och även i de fall psykisk (och fysisk) måendesvikt inte bedöms vara sjuklig, kan det vara fråga om ett hälsohot och/eller ett stort lidande som det är viktigt att ta på allvar. Dagens psykiatriska sjukvård är dock orimligt godtycklig när det för samma typ av psykiska besvär kan erbjudas flerårig psykoterapi vissa gånger och andra gånger hänvisas till privata alternativ utanför sjukvården. Det är därför motiverat att en strukturell förändring av psykiatrin tas i övervägande:

• Inrätta psykologiska hälsocentraler avsedda för förebyggande hälsovård samt eftervård vid lättare kvarstående psykiska symtom och funktionsnedsättningar.

• Psykologiska hälsocentraler bör drivas av psykologer, kuratorer, arbetsterapeuter, fysioterapeuter. De bör kunna fungera självständigt utan medicinsk personal som läkare och sjuksköterskor.

• Differentiera psykologers kompetensområden mellan hälsovård och sjukvård. Sjukvårdsutbilda psykologer som är verksamma inom sjukvården i högre grad än vad som görs idag, i första hand ­genom en satsning på specialistpsykologer (och ­deras utbildning).

Genom att införa psykologiska hälsocentraler skulle den svenska hälso- och sjukvården bli bättre på att visa vägen för människor med uttalad psykisk måendesvikt som inte är sjuklig, men som ändå medför en funktionssvikt och en ökad risk för psykisk och fysisk sjukdom. En sådan satsning skulle innebära att psykiatrin verkade för att förtydliga vad som är ”normalpsykologiskt” och vad som är psykisk sjukdom, även om gränsen är och kommer att förbli flytande.

Linda van Paaschen

överläkare, specialist i psykiatri, PRIMA Vuxenpsykiatri, Stockholm

Linda van Paaschen Foto: Privat

Foto: ERIK G SVENSSON Bild 1 av 3
Foto: Magnus Liam Karlsson Bild 2 av 3

Linda van Paaschen

Foto: Privat Bild 3 av 3
Annons
X
X
X
X
Annons
X