Annons
X
Annons
X
Film
Reportage

Alkberg: ”Alla ryms i landet Sverige”

Enligt filmen ”The Swedish theory of love” är svenskarna världens ensammaste folk. Stämmer det? SvD ställde frågan till musikern och poeten Mattias Alkberg. I sitt svar skriver han om stängda gränser, utanförskap och varför han själv älskar att vara ensam.

Foto: Staffan Löwstedt

Ensam, mmm, smaka på ordet. Är det månne det svenskaste vi har?

Så framställs det i alla fall i Erik Gandinis nya film ”The Swedish theory of love”, där det pratas mycket om svenskars oberoende. Utgångspunkten är densamma som i historikerna Lars Trädgårdhs och Henrik Berggrens bok ”Är svensken människa?”, det vill säga att vår individualism är statsunderstödd. Att vi är ensamma tack vare vår möjlighet till fria val.

Det är en vanlig uppfattning nuförtiden: att vi svenskar är sällsynt, till och med alltför, individuella och att det på något vis skulle vara socialismens fel. Eller i alla fall Statens.

Annons
X

I en artikel i Göteborgs-Posten ställde just Lars Trädgårdh häromsistens den svenska modellen, drömmen om folkhemmet, mot mänskliga rättigheter. Att vi står inför ett val här, att Sverige på något sätt en gång valt och nu ska välja igen vilket vi vill ha: stängda gränser (fascism) eller öppna gränser (kaos). Och alldeles självklart befinner vi själva oss innanför dessa gränser. Och självklart står valet vilka vi ska ta hand om mellan en skånsk änka till fattigpensionär och en dataingenjör som flyr från kriget i Syrien.

Inte vet jag mycket om hur det är att vara gammal och fattig i Malmö eller hyfsat välbeställd i Damaskus när bomberna plötsligt faller. Långt uppe i norr sitter jag. I skrivande stund är det minus tjugo grader och en tunn pudersnö ligger på isiga gator, och det blåser. Här är jag för det mesta. När mörkret och snön kommer, oftast i slutet av oktober, brukar min fru säga: ”Nu är det som vanligt igen.”

Jag har en känsla av att om demokratin har urholkats – vissa påstår ju det – så är det inte för att omvärlden hunnit ifatt oss och vår svenska modell. Det är inte att läget plötsligt är skarpt och att vi tidigare varit för naiva/tagit demokratin för given/att något har hänt i Mellanöstern och i Afrika.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Det är väl snarare så att somliga fått för sig att yttrandefriheten har inskränkts. Tidigare sket de i allt. Nu öppnar de käften i något kommentarsfält och blir förvånade när exempelvis Mona Sahlin inte svarar på deras uppriktigt upprörda frågor. De vill bli lyssnade på omedelbart.

    Men vi lever i en representativ demokrati, inte i en direktdemokrati. En av anledningarna till att vi väljer representanter, politiska representanter, är ju att vi fan inte ids hålla på och bestämma allt själva. Vi kan inte, vi har inte tid. Vi måste arbeta och betala skatt och hyra, vi har valt det.

    Har man aldrig tidigare tänkt en tanke bortom arbetet och hyran så är det lätt att det blir fel. Och gör man fel känner man sig dum. Och då blir man arg på det med. Dubbelt arg alltså. Med ett fungerande internetabonnemang. Då kan det bli jävel.

    Eller vad vet jag? Jag sitter här uppe i isen, lätt och medvetet avskärmad. Relativt ensam.

    I ”The Swedish theory of love” tas farmor i Malmö väl om hand av äldreomsorgen eller socialtjänsten. Boutredarna, de som försöker spåra anhöriga till människor som dött ensamma, vittnar om att de får större och större arbetsbörda. Allt fler dör i Sverige utan att någon annan märker det. ”Vi är förblindade av det här oberoendet”, säger de om svenskarna.

    Foto: Staffan Löwstedt

    I Etiopien demonstrerar en svensk läkare hur folk tar hand om varandra, umgås hela tiden. Och hur man kan operera med en helt vanlig Clas Ohlson-borr och några kattstrypare. Han har flyttat dit för kärlekens skull.

    Några unga människor har flyttat ut i en vanlig svensk skog för att bli sedda och få kramas.

    En dansk inseminationsmagnat pratar om att vi behöver föda fler barn i Norden, ”annars måste vi importera folk från andra kulturer, och då blir det problem”.

    En lärare på SFI lär de nyanlända att svara kort på frågor. Svenskar gillar inte att konversera. Var är du ifrån? Syrien. Är du gift? Ja.

    Och sedan ett klipp till några kvinnor som reagerar kort, liksom surt och nästan misstänksamt på informationen om att det ska komma fler flyktingar till deras lilla bruksort.

    Nu, utifrån denna beskrivning, är det lätt att tro att filmen skulle vara insinuant. Eller att jag är det. Att filmen går någons ärenden, eller att jag vill framställa det som att den gör det.

    Foto: Staffan Löwstedt

    Men då har jag inte sagt något om hur himla fina alla de här människorna är. Somliga drivna av genuin omtanke, andra mer av monetära skäl, och somliga för att de inte stod ut med hur de hade det innan. Jag hade gärna sett enskilda dokumentärer om alla som medverkar. Jag hade gärna ägnat timmar i min ensamhet åt dessa fantastiska människor.

    Och visst kan det vara så att det är ett nationaldrag, denna ensamhet, denna vilja till oberoende. Om man nu tror på nationer och nedärvda egenskaper överhuvudtaget.

    Själv tycker jag om ensamhet. Älskar det. Jag får inte riktigt samma associationer som andra kanske. Där många ser synonymer till övergiven eller utstött ser jag inte just något. Ifred, möjligen. Det finns en frihetsaspekt också, inte för att jag känner mig fri eller ens riktigt tror på frihet – fri från vad, bojor eller ansvar? Jag är inte fri, jag passar bara inte in. Jag är inte satt på utanförskap heller, jag passar bara inte in.

    Jag tar inte av mig jackan när jag kommer hem till någon. Jag är hela tiden beredd att gå.

    Det är inget jag koketterar med. Men jag känner mig inte bekväm i vanliga sociala sammanhang. Inte ens om jag tar till sådana vedertagna svenska hjälpmedel som alkohol eller rollen som idrottsförälder. Jag flackar med blicken och stammar. Kan inte prata om ditten och datten. Vet knappt något om vare sig dialektik eller ishockey. Eller motorer, matlagning, måleri, mästerskap, mammografi, ”Mad Men” eller ”Mitt i naturen”.

    Jag vill vara med, jag vill vara insläppt i värmen men jag vill inte prata så mycket. Jag vill inte tränga mig på. I Norrbotten finns avskedet hela tiden som en möjlighet. Jag tar inte av mig jackan när jag kommer hem till någon. Jag är hela tiden beredd att gå, det är ett tecken på respekt för värden. Vägen till att kramas på Stockholmsvis är bokstavligen lång, 100 mil ungefär. Men det är ju jag. Om andra vill göra på andra sätt är de i sin fulla rätt.

    Foto: Staffan Löwstedt

    Jag kan ta seden dit jag kommer också. Jag kan kramas, kyssas på kind till och med. Men jag kan alltså också låta bli, föredrar det till och med.

    Sverige är ett stort, stort land. Vi skulle kunna flytta hela England till skogarna i Hälsingland och Jämtland utan att någon skulle märka det. Åtminstone om vi bara leker med en karta. Och det gör ju de flesta. Drar gränser, öppnar dem eller, som nu, stänger dem.

    Jag tycker så här: om nu fler vill umgås med varandra så kan det gott komma hit fler som vill umgås med varandra. Alla ryms. Jag sitter gärna i min ensamhet framför datorn och tar in andras erfarenheter. Läser en bok, ser en film. Välkomna.

    Mattias Alkberg. Foto: yvonne åsell

    Foto: Staffan Löwstedt Bild 1 av 5
    Foto: Staffan Löwstedt Bild 1 av 5
    Foto: Staffan Löwstedt Bild 2 av 5
    Foto: Staffan Löwstedt Bild 3 av 5

    Mattias Alkberg.

    Foto: yvonne åsell Bild 4 av 5
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X