Annons
X
Annons
X

Clas Zilliacus: Aleksijevitj och en ny genres traditioner

Med rätta har Svetlana Aleksijevitj hyllats för att ha skapat en ny ­genre, men likväl har den en lång förhistoria som är värd att lyfta fram. Så kallad ”oral history” och ”testimonio” har på liknande sätt låtit ­körer av individuella röster vittna om historiens övergripande förlopp.

Vittneslitterära: Henry Mayhew, Studs Terkel och ­Moema Viezzer.

Vittneslitterära: Henry Mayhew, Studs Terkel och ­Moema Viezzer. Foto: Jerry Tavin/AOP, Marcello Casal JR/ABr

Om det färskaste Nobelpriset i litteratur har man på en punkt varit ganska enig. Svetlana Aleksijevitj fick det för att hon har skapat en ny genre för vittneslitteraturen, funnit nya konstnärliga medel för att avlyssna och foga samman tidshistoriska vittnesbörd. Den individuella erfarenheten träder fram med det stora skeendet som fond. I hennes böcker – med den underkylt elegiska samlingstiteln ”Utopins röster” – beskrivs det sovjetiska experimentets följder på det personliga planet, det som hon i sin Nobelföreläsning kallade ”den hemgjorda, inre ­socialismens historia”. Historiens stora förlopp finns hos henne alltid nere på den nivå där de upplevs, den individuella. Det är där minnet finns. Åratal av intervjubandningar utgör hennes råmaterial. Detta raffineras, klipps ner och orkestreras, och fås att tona fram som ett miserere för en illa tilltygad mänsklighet.

Svenska Akademien har under det nya millenniet dragits till författarskap som vittnat om det gångna seklets brott mot mänskligheten. Bland de uppmärksammade finns Imre Kertész (2002) och Herta Müller (2009), författare med förmågan att både beskriva och belysa det mörka de har erfarit och omgetts av. När turen var kommen till Aleksijevitj sjöng kritikern Iris Radisch i Die Zeit (15/10 2015) inte med i hyllningskören. Hon ansåg att Nobelpriset hade gått till en habil inspelare av vad tysk radiokonst kallar O-Ton, originalljud, inte till en skapande författare, och att detta var ”rent ofog”.

Frågan om ofog får anstå, men det är skäl att ­lyfta fram ett sådant råmaterials brukshistoria. Oral history har en lång tradition, som utvecklats av etnologer, sociologer och historiker och av medier både före och efter bandspelaren. Utövaren har framför allt varit en god lyssnare och sorgfällig protokollist, en den vittra vittneslitteraturens mer konstlösa landskusin.

Annons
X

Ambitionen har varit att ge röst – åt de tystade, de förstummade och försummade. En encyklopedi över sin samtids känslor och inre liv är vad Aleksijevitj syftat till. Samma term, i formen cyclopaedia, togs i bruk för ett projekt av likartat omfång redan för halvtannat sekel sedan. ”Cyklopedi” kallade tidningsmannen Henry Mayhew sin artikel- eller egentligen brevserie om “Labour and the Poor”, som löpte i Londons Morning Chronicle från 1849. Huvudföremålet för Mayhews intresse var det ­understa skiktet av idoga knegare i Europas enda megalopolis. Detta folk befann sig nedanom all ­arbetsstatistik, trots att det slet sju dagar i veckan. Det slet med att rensa Themsen på allt återbrukbart som ebben blottat, med att samla hundskit för garverierna, fånga råttor, gräva efter daggmask, klara livhanken.

Mayhew utförde sin grävande journalistik kort efter den stora europeiska jäsningen 1848, den som England tillsvidare hade undgått. ”Ofta kan man bota utsugna jordar med djupplöjning. Det är nyttigt att någon gång föra upp det undre till ytan. Lika gagneligt är det att nu och då ta fram i ljuset de sanningar som kan utvinnas ur samhällets djup”, heter det i hans första korrespondens. Mayhew drevs av humanitet och en oro för ökande samhällsturbulens. Mellan varningsklocka å ena sidan, solidaritet och stridsrop å den andra, kan det mesta av den lyssnande dokumentärlitteraturens yttringar inordnas.

En bokutgåva av Mayhews tidningsbrev lät inte vänta på sig. Idag är hans ”London labour and the London poor” en också på nätet tillgänglig klassiker. Verket kallas i ett förord märkligt, genom att det är det första försök som har gjorts att ge offentlighet åt ett folks historia, from the lips of the people themselves. Märkligt är det också däri, att där ”förmedlas kunskap om en stor befolkning som allmänheten ägt mindre kännedom om än om klotets mest avlägsna stammar”. Detta med folkets läppar och främmande land har etablerat sig som ett ingångsmantra, att tas i bruk vid transkription eller skriftlig inmutning av slag av liv som levs mitt för näsan på en aningslös allmänhet. Lika låter det hos sociologen och kulturkritikern Siegfried Kracauer i ”Die Angestellten” (1929), om ett nytt och växande skikt av manschettarbetare i Berlin. Och så uttryckte sig socialantropologen Oscar Lewis i ”Fem familjer” (1959), en fältstudie i mexikansk fattigdom där stenograferad intervju varvas med statistik. I fokus står de som ingen tidigare kommit på att fråga om något.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    I ett förord till Aleksijevitjs bok om Tjernobyl nämner Stig Hansén och Clas Thor några av genrens svenska föregångare, verk av Folke Isaksson, av Jan Myrdal (”Rapport från kinesisk by”, 1963), av Sara Lidman (”Gruva”, 1968). Nämnd blir också amerikanen Studs Terkels ”Det goda kriget” (1984), en historia om andra världskriget i muntlig återgivning.

    Genrens upprinnelse tål linjeras upp än tydligare, särskilt som det svenska tillflödet spelade en avgörande roll i den. Jan Myrdals kinesiska intervjubok väckte nämligen ett livligt internationellt förlagsintresse. Detta föranledde dess amerikanske utgivare, förläggarlegenden André Schiffrin på Pantheon Books, att fråga Terkel om han kunde tänka sig att i samtalsform porträttera ett amerikanskt samhälle. Så uppstod hans ”Division street: America” (1967). På svenska blev det, mer generiskt, ”Rapport från amerikansk stad: Chicago”. Boken ­fogades in i en rapportboksserie som efter hand skulle lanseras av ett antal prestigefyllda förlag på bägge sidor av Atlanten. Lanseringen red också på en vid denna tid påtaglig litterär trend av fiktionströtthet, med åtföljande ökad efterfrågan på autenticitet.

    Studs Terkel hade gjort intervjuer i tusental i ett dussin års tid, med en egen daglig talkshow för ­radiostationen WFMT i Chicago. Rapporten från staden var hans första bok. Sedan blev de många. De handlade om magistrala ämnen: om den stora depressionen, om ras, om arbete, om amerikanska drömmar, om åldrande, om döden. Terkel avled år 2008, vid 96 års ålder. Vid det laget hade han, som samlare av vittnesbörd av nationell bärvidd, blivit det amerikanska inbegreppet av oral history. Och liksom Aleksijevitjs böcker formar sig Terkels till encyklopedier över samtidens känslor.

    Terkel var en ohejdbar talare, men det är som lyssnare han har gått till historien. Han var som radioman en maieutiker, en förlossningskonstnär. Med sin mikrofon hjälpte han sina intervjuobjekt att skapa självbiografiska ordporträtt präglade av både skärpa och allmängiltighet. Lagda efter var­andra blev de ett tematiskt helt, en kollektiv memoar. Ur sina böcker har intervjuaren klippt bort sig själv. Hans närvaro är ju ändå tryggad och säkerställd. Den hörs i konceptet, i temaföringen, och längst inne i transkriptionens små beslut om hur det sagda ska se ut i skrift.

    Likadan är Aleksievitjs konst, liksom den genre för vittneslitteratur som på sent 1900-tal utvecklades med stark för­ankring i Latinamerika. Dennas viktigaste pådrivare var Casa de las Américas i ­Havanna, som under 70-talet utvidgade sin redan rätt breda palett för litterära pris – kontinentens mest prestigefyllda – med genren testimonio. Ett av de mest uppmärksammade nedslagen i genren är fredspristagaren Rigoberta Menchús berättelse om sitt liv och sin väg till samhällelig medvetenhet (1985), framtagen av intervjuaren ­Elizabeth Burgos ur 25 timmar bandat samtal.

    Ett annat är Moema Viezzers ”Om ni låter mig tala ...”, om en boliviansk gruvarbetarkvinnas liv och kamp (1977). En förstulen ironi vidlåder lanseringen i Litteraturfrämjandets serie En bok för alla. Hela idén med genren testimonio var och är att ge ohörda och gärna exemplariska livserfarenheter röst och spridning. Medan svenskan vacklar i valet mellan uttrycken vittnesbörd och vittnesmål är den spanska termen mer handfast rotad i det juridiska. Den anger att något protokollförs, någon har blivit hörd. Och då kunde det anses mindre korrekt att denna bok för alla anges vara av Viezzer, när dess hela innehåll är gruvarbeterskan Domitila Barrios de Chúngaras liv och strävan.

    Det är vanligt att vittnesbörd lanseras så här. ­Intervjuaren raderar ut sin egen insats och kvar blir interlokutörens ord. Men anspråkslösheten är skenbar: intervjuaren, citeraren, stiger fram som värd på stället och står för lanseringen. De ohörda blir hörda, men det är lyssnaren som syns. Erika Runges på sin tid stort uppmärksammade ­”Rapport från Bottrop, Ruhr” (1968), ett murrigt socialreportage från kolfält i kris, är gjord så. Danilo Dolcis många samtalsböcker med sicilianska personporträtt, ur en social misär satt i system, är gjorda så. Det är inte det nya som förs i dagen som skyltas, utan den som för det i dagen; det blir förlossaren som nedkommer.

    I ett förord till en serie tryckta dialoger – ursprungligen samtal i radio på France-Culture – reder Roland Barthes ut skillnaderna mellan skrivande och scription, det som blir till som skrift respektive tal som fästs i skrift. I transkription får vi veta vad tanken tänkt men inte hur den tog sig framåt och med vilka taktiker, och det som Barthes kallar ordslagget har rensats bort. Svetlana Aleksijevitj har dragit upp en egen väg mellan tal och utskrift. Utopins röster är hos henne höggradigt efter­behandlade, förädlade. Hon har transponerat dem och monterat ihop dem. Muntligheten är kvar, och det talade ordets kroppslighet. Men genom förkortning och förtätning vandrar hennes väldiga material aldrig från temat. Råmaterialet är O-Ton, ­andras tal, men stämföringen är artefakt. Råmaterial är ju också ett marmorblock, innan pietàn har huggits fram.

    Vittneslitterära: Henry Mayhew, Studs Terkel och ­Moema Viezzer.

    Foto: Jerry Tavin/AOP, Marcello Casal JR/ABr Bild 1 av 1
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X