Annons
X
Annons
X

Per Gudmundson: 55 ”no go”-zoner i Sverige

.

. Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMAN

Antalet bostadsområden i Sverige där polisen inte kan upprätthålla lag och ordning uppgår nu till 55. Rikskriminalpolisens underrättelsesektion har identifierat de geografiska områden där lokala kriminella nätverk anses ha en stor negativ påverkan på omgivningen. Det är områden där uppgörelser bland kriminella kan resultera i skottlossning på öppen gata, där invånarna inte törs avge vittnesmål och där polisen inte är välkommen.

Rapporten ”En nationell översikt av kriminella nätverk med stor påverkan i lokalsamhället” publicerades i förra veckan. Där beskrivs områden där ”obevakade polisbilar angrips”, där poliser blir ”attackerade” och där det är ”vanligt förekommande att poliser utsätts för våld och hot”. Näringsidkare drabbas av skadegörelse, inbrott, rån och utpressning. Narkotikaförsäljning sker öppet, och även om inte gängen kontrollerar territoriet ”förekommer kontroller av fordon” i kampen om narkotikamarknaden.

Polisen vill inte tala om parallellsamhällen, men i vissa områden upplever invånarna att ”det ordinarie rättssystemet till viss del sätts ur spel”, samtidigt som polisen noterar att ”ett bredare klientel vänder sig till den kriminella miljön för rättskipning”. De boende anser ”att det är de kriminella som styr i områdena”.

Annons
X

Det handlar om kända platser som Rinkeby/Tensta och Alby/Fittja i Stockholm, Bergsjön och Biskopsgården i Göteborg och Herrgården/Rosengård i Malmö, men också om Koppargården i Landskrona, Araby i Växjö och Brynäs i Gävle, för att bara nämna några. På dessa 55 platser har polisen små möjligheter att stävja brottsligheten. Polisutryckningar möts av stenkastning och utredningar försvåras av att folk inte vill vittna, om nu brotten ens anmäls.

Polisen använder inte begreppet ”no go”-zoner. Det är ursprungligen militär slang för rebellkontrollerade områden. Men frågan är om det finns någon tydligare beskrivning av platser där ”allmänheten i flera fall uppfattar det som att det är de kriminella som styr i områdena” och där ”polisen inte kunnat fullgöra sin uppgift”.

Polisen talar om äldre gäng och yngre, där de förra arbetar mer professionellt och strukturerat, medan de senare snarast är löst sammansatta nätverk, ”’dagsländor’ som kommer och går i olika konstellationer” där den gemensamma nämnaren är den sociala kontexten och det geografiska området.

POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    De etablerade gängen – som hålls ihop av ”etnicitet, släktskap eller vänskapsband” – kan troligen motarbetas med riktade satsningar mot organiserad brottslighet, medan de yngre knappast kan nås utan bredare ansatser i lokalsamhället. Polisen utreder nu om områdena sammanfaller med dem som regeringen bedömt som ”utanförskapsområden”, för att om möjligt kartlägga socioekonomiska och andra faktorer som ligger bakom utvecklingen.

    Och självfallet spelar utanförskapet roll. Men det kan vara värt att påminna sig att många så kallade utanförskapsområden inte tycks ha förfallit till laglöshet, och att de allra flesta människorna i utanförskap snarare är offer än gärningsmän. De 55 utpekade områdena behöver först och främst trygghet och säkerhet. Först därefter kan områdena utvecklas i positiv riktning. Det behövs permanent polisiär närvaro – väl bemannade polisstationer – för att få bort de kriminella från gatan och för att återfå kontrollen över områdena.

    Läget är inte helt hopplöst, ännu. ”I de flesta områdena upplevs trots allt poliser kunna promenera fritt och fotpatrullera utan rädsla att bli angripna.”

    Annons
    X

    .

    Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMAN Bild 1 av 1
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X