Annons
X
Annons
X

13 missuppfattningar om bildning

Humanistisk bildning är ingen lyx, utan lika livsnödvändig som vilken yrkeskvalificerande utbildning som helst. Thomas Steinfeld går till rätta med 13 allvarliga missuppfattningar om bildning.

Bild 1 av 13

Foto: Staffan Löwstedt

Foto: Staffan Löwstedt

1) Bildning tillhör borgerligheten eller övre medelklassen

Följer man den svenska debatten om bildning, får man intrycket av att bildning framför allt tillhör en välmående, välutbildad och urban grupp inom samhället. Ett segment där benägenheten att sysselsätta sig med litteratur, konst och klassisk musik går i arv och finner sitt passande uttryck i ett piano i vardagsrummet med ett nothäfte uppslaget, där det står ”Beethoven” på omslaget.

Den föreställningen är vilseledande: mer än ett kännetecken för ett visst skikt inom samhället har bildningen varit ett projekt för de lägre klasserna eller ”verklighetens folk” (Göran Hägglund) på väg uppåt. Inte bara borgerligheten, utan också arbetarna enades i sin strävan efter bildning. Gamla institutioner som folkhögskolan, Arbetarnas bildningsförbund eller de olika kursverksamheterna – tänk på Oscar Olsson, ”Olsson med skägget”, som bildade den första studiecirkeln år 1902 – vittnar än i dag om detta förflutna. Socialdemokratin (och förmodligen alla andra partier också) tror dock numera att ”folkhemmet” och bildning aldrig hörde ihop.

Annons
X
Annons
X

Bild 2 av 13

Foto: Staffan Löwstedt

2) Bildning tillhör finkulturen, och den vill vi inte ha

Den gamla bildningen uppfyllde tre syften, alla bundna till social emancipation. Den skapade ett centrum för samhället, bortom den feodala ordningen. Med kunskaper i litteratur, konst, historia och språk som främsta element skulle alla kunna delta och enas (sporten har i dag övertagit de flesta tillhörande funktioner med tävlingen som mål och drivande kraft). Kunskapen skapade förutsättningar för att förstå den egna situationen inom samhället, viktigt inte minst för arbetarklassen. Bildningen förmedlade ett ideal om frihet, även om friheten inom konsten måste vara abstrakt, alltså en frihet i föreställningsvärlden och inte i det praktiska livet.

Tanken att bildning tillhör något slags ”finkultur”, bedriven av ”ett högsvansat litteraturfolk” (sagt av Jan Guillou) som helst rekommenderar ”helt obegripliga böcker” (sagt av Leif G W Persson), är däremot en nutida socialkritisk fantasi, i vilken bristen på bildning är ett kännetecken för en ny elit (i själva verket maktmänniskor och opportunister).

Annons
X
Annons
X

Bild 3 av 13

Foto: Staffan Löwstedt

3) Bildning består av onyttiga, rentav obegripliga kunskaper

Bildning kan anta många skepnader, men alla har någonting med historiskt medvetande att göra. Den som sysslar med litteratur lär sig att betrakta världen med andras ögon. Den som sysslar med musik lär känna friheten att nästan vad som helst kan göras med några enkla toner och rytmer. Den som tittar på bilder får se hur ett samhälle tyckte om att betrakta sig själv. Alla dessa erfarenheter är bundna till ett före och ett efter, till föreställningar om förutsättningar och dess följder. Det gäller också för den bildade människan. Hon har en föreställning om sig själv som en gestalt inom en historia, och hon har en idé om att alla hennes gärningar bär på konsekvenser, inte enbart för henne själv.

Hur beter sig däremot en obildad människa? ”Jag är en sån som tar mycket plats”, säger hon. I extremfallet heter den personen Martin Winterkorn, före detta Volkswagenchef. ”Jag är inte medveten om att jag gjort något fel”, sa han, när han i höstas fick lämna posten som styrelseordförande på VW. Men även om han faktiskt inte hade en aning om vad som hände i det egna företaget, bär han ändå ansvar för att han inte visste – för att inte börja tala om den ”företagskultur” av rädsla han skapade. Han borde ha förlorat sin post redan för skräcken han satt i koncernens anställda, än mer så för denna mening, för oviljan att betrakta sig själv utifrån. Förmågan till detta perspektiv förmedlas genom bildning. Knappast en onyttig kunskap.

Annons
X
Annons
X

Bild 4 av 13

Foto: Staffan Löwstedt

4) Man måste ha läst mycket för att vara bildad

Bildningens första kännetecken är en smärtsam medvetenhet om att veta för lite eller till och med ingenting alls, oavsett det man faktiskt vet. Bildningens andra kännetecken är förmågan att använda sig av det lilla man vet – att kunna se förbindelser, skapa sammanhang, förstå en mening. Det finns ingen bildning som inte samtidigt skulle vara ”sträng och vild” (Sara Danius). Därför finns det människor som kanske vet lite och ändå är bildade, och andra, som till och med vet mer än professor Dick Harrison, men är mer eller mindre obildade.

Kunskap och bildning kan vara två vitt skilda ärenden, även om kulturpolitiken jämt blandar ihop begreppen; den gör det avsiktligt eftersom den vill dölja den råa funktionalism som i dag härskar över skolsystemet (den går numera ofta under beteckningen ”Pisa”) bakom ett ädlare ord.

Annons
X
Annons
X

Bild 5 av 13

Foto: Staffan Löwstedt

5) Bildning är elitistisk

Bildning i traditionell mening omfattade språkkunskaper, främst i de gamla språken, alltså i grekiska och latin, men också i de levande språken. För bildade svenskar betydde det framför allt: franska, tyska, engelska och ibland italienska. I denna mångfald speglades en kulturell och politisk federalism, som än i dag kännetecknar de europeiska förhållandena. Även insikten att språket inte bara uttrycker, utan också gestaltar, världen.

Att ersätta mångfalden med enbart engelska betyder däremot att ta parti emot pluralismen och för ett språk som faktiskt fungerar som världsspråk, men som också talas av världens mäktigaste nation. Engelskan blir på så vis mer än ett redskap. Den blir del av en identifikation med den överlägsna makten, som bedrivs med en entusiasm så stor att man ibland kan få för sig att Sverige delar sin yngre historia mer med USA än med någon del av Europa. Men vad är identifikation med vinnaren om inte ännu en elitistisk vision? Den innefattar åtminstone ett milt förakt för allehanda europeiska nationer som inte verkar förstå var framtiden ligger.

Annons
X
Annons
X

Bild 6 av 13

Foto: Staffan Löwstedt

6) Bildade människor pratar om konstiga saker

Om bildning betyder att veta att man alltid vet alldeles för lite, så finns det ingen bildning utan ett drag av tystnad, av tvivel och ironi eller till och med av melankoli. Bildade människor står, kort sagt, för ett bättre och mycket behagligare sällskap än skrytmånsar, framgångsfantaster och andra svettisar.

Annons
X
Annons
X

Bild 7 av 13

Foto: Staffan Löwstedt

7) Bildning är ett slags svärmeri

Tvärtom, bildning kräver och främjar distans. Och det verkar finnas många, till och med bland kritikerna på kultursidorna, som inte tycks tåla avståndet som nödvändigt följer varje eftertanke (och därmed bildningen). I stället kallar de konstverk, oavsett om det rör sig om Beatles-låtar eller Barbara Krugers installationer, för ”ikoner” eller, ännu värre, för ”varumärken”. Det borde de låta bli. Ty en ”ikon” är ett religiöst föremål, som kräver vördnad, inte reflexion. Och ett ”varumärke” förutsätter en industriell produktion som alstrar så många varor av jämförbar kvalitet att de måste skiljas åt genom att skapa en ideologi för varje vara. Det är ingen tillfällighet att ”varumärkens” historia börjar med såpa och tvättmedel.

Att däremot beteckna ett konstnärligt verk som ett stort ”varumärke” betyder att frivilligt underkasta sig ett företagsekonomiskt svärmeri om en lyckad marknadsföring, som gärna ter sig som om en viss vara tillhörde livets grundläggande element. En bildad människa däremot skulle aldrig tro att kapitalismen – i sin nuvarande skepnad eller i någon annan form – skulle vara något slags naturtillstånd. Svärmeri har ingenting med bildning att göra, tvärtom: det var romantiken som uppfann den moderna ironin.

Annons
X
Annons
X

Bild 8 av 13

Foto: Staffan Löwstedt

8) Bildning tillhör en svunnen värld

Nonsens. Bakom varje fotbollsklubb finns det ett arkiv som många anhängare kan framföra utantill, framifrån och bakifrån. Företaget Adidas förvarar Franz Beckenbauers skor från VM 1974 i ett frysskåp med en temperatur på minus 70 grader för att de ska bevaras för evigheten – skorna är förmodligen bättre skyddade än Nefertitis byst. Över huvud taget har det aldrig tidigare funnits ett samhälle där musiken ständigt är på, hos alla byggarbetare, pendlare och motionärer. Hela populärkulturen har dessutom förvandlats till en ändlös slinga av historiska referenser. Inte en enda bil kan formges utan att ta upp hänvisningar till märkets ”formspråk” från 60-talet. Allt detta är bildning, om än ibland i en vild och ofta spontan skepnad. Problemet är att den största delen av denna ”hidden intellectualism” (Gerald Graff) förblir i en sfär av personlig hängivelse – av ”fandom”.

Förresten: aldrig har det funnits så många museer i världen som i dag, och det byggs ständigt nya. Inget samhälle någonsin har varit så historiskt orienterat som dagens, och aldrig någonsin har nutidens konst spelat en så stor roll inom samhället. Men konstens betydelse inom samhället speglas numera framför allt inom konstmarknaden, sällan genom konstkritiken. Kultursidorna missar sin främsta uppgift här, i sin iver att ”hänga med” i fansens slutna världar i stället för att förklara vad som sker och varför det sker.

Annons
X
Annons
X

Bild 9 av 13

Foto: Staffan Löwstedt

9) Bildning är en privat gärning inom ett samhälle med helt andra orienteringar

Den största missuppfattningen som nutidens samhälle hyser om sig själv består i den till synes orubbliga tron att vi lever under effektivitetens och rationalitetens villkor. Tittar man på de västliga ländernas industriproduktion blir det dock snabbt uppenbart att den större delen av hela verksamheten gäller chimärer. Hur mycket rationalitet ligger i det ständiga kravet att bli synlig och iakttagen – kravet som ligger bakom en hel värld av sociala medier? Vilka vinster i effektivitet döljer sig i mode och design? Varför sker värdeminskningen av dyra konsumtionsvaror som bilar eller möbler, ett slags moraliskt slitage, så mycket snabbare än det faktiska? Vore vi kvar i tiden kring år 1900, när Friedrich Nietzsches nihilistiska filosofi eller Ellen Keys folkpedagogiska visioner förhandlades i arbetarnas bildningsorganisationer, så skulle dessa frågor debatteras offentligt och allmänt.

I stället flyttades dessa debatter till det privata där de nu går under beteckningen ”kultur”. Denna ”kultur” (ordets nuvarande mening uppstår inte förrän på 60-talet) uppfyller en dubbel uppgift: Den befriar alla slags ekonomiska företag från varje anspråk på förklaring på intellektuell nivå – kategorin ”tillväxt”, ofta bunden till ordet ”utsikter”, räcker som argument. Och den förvandlar varje försök att begripa vad som sker i världen till ett subjektivt eller till och med privat ärende. Men om bildning i dag faktiskt är en privat gärning, så är detta tillstånd den bittra konsekvensen av att offentligheten effektivt befriades från kritik och krav på argument, genom att det skapades en speciell ”sfär” åt kulturen där var och en får tycka vad han – eller hon – vill, utan ansvar och konsekvenser, dock gärna med statligt stöd och för att det är ”otroligt viktigt” (med Alice Bah Kuhnkes ord).

Annons
X
Annons
X

Bild 10 av 13

Foto: Staffan Löwstedt

10) Bildning går inte ihop med effektivitet och lönsamhet

Jaså? Vilken föreställning om effektivitet och lönsamhet råder här? Visst finns det ett område inom samhället som handlar mest om ”scenarier”, ”förhoppningar” och ”fantasier”. Ett område som befolkas av ”visionärer” och ”domedagsprofeter”. Ett område där man betraktar ”bubblor”, för att varje dag på nytt ställa sig frågan om en sådan ”bubbla” kommer att spricka idag, imorgon eller aldrig. Men detta fantasins rike berör inte bildningen, i alla fall inte i ordets vanliga betydelse. Den tillhör finansindustrin. En omständighet som har den olyckliga konsekvensen att den påverkar hela samhällets materiella förutsättningar, utan att grunda sig på mer än löften på löften på löften.

Tretusen år efter att människan började att fundera över sitt livs villkor och möjligheter lever hon igen i ett tillstånd av hjälplöshet gentemot en fullständigt oberäknelig makt. Finansmarknadens mentala tillstånd är uppenbarligen betydligt mer nyckfull och oförutsebar än varje liten naturguds lynne. Och hur effektiva och lönsamma är dessa svängningar, inte för den enstaka spekulanten (där det också jämt går upp och ner), utan för hela samhället?

I vår del av världen började bildningen när de första diktarna förvandlade en värld, där nyckfulla och ofta illa sinnade smågudar skickade några förträffliga människor kors och tvärs över Egeiska havet. Offer blev de alla, gudarna inkluderade, men berättelsen om dessa dåd och illdåd blev grundläggande för mer än ett samhälle. Kanske vi borde börja om? De första berättelserna om de nya odysséerna i finansvärlden finns redan, Don DeLillos roman ”Cosmopolis” från år 2003 till exempel. Boken är ingen behaglig läsning, men den är ett försök att få en sammanhängande och allmänt begriplig föreställning om vad som egentligen sker. Det är på det viset all bildning börjar.

Annons
X
Annons
X

Bild 11 av 13

Foto: Staffan Löwstedt

11) Bildning förutsätter en kanon, och den finns inte längre

Det är sant: Ännu en bra bit in i 1800-talet bestod bildningens föremål av högst ett par hundra böcker, i kännedom av inte mer än tre eller fyra språk, i några grundkunskaper i musik såväl som i teckning samt lite erfarenhet av skådespel, ofta inte bara som åskådare, utan också som aktör. Sedan dess har föremålen blivit oändligt fler, inte minst för att nya medier kommit till. Dessutom har en skola, som tyckte att den gamla kanon mest bestod i gammalt och ”snårigt” (bestsellerförfattaren Jan Wallentin om Franz Kafka) skräp, sett till att det numera knappt finns mer än tre, fyra skönlitterära böcker som alla gymnasieelever har läst, mest romaner (som ännu på 1800-talet betraktades som en lägre konstform).

Inte bara konservativa kulturpolitiker har reagerat på denna brist på kulturell enhet och krävt en ny kanon. Enbart kravet visar dock att de inte ens vet vad en kanon är. Det går inte att sätta en kanon, av egen maktfullkomlighet. Det går inte heller att skapa en kanon genom att tvinga folk till den, och när Liberalerna eller Kristdemokraterna kräver en kanon för svenska skolor så förväxlar de en kanon med en önskelista. En sådan hör till jultomten, inte till bildningen.

En kanon bildas genom generationer, och den uppstår av att vissa verk igen och igen läses i skolan eller som ungdomslektyr, och varje gång visar de sig vara intressanta och lärorika. Dessutom är det inte ens sant att vi inte har någon kanon längre. I stället finns det alltför många: inom sporten och populärmusiken, inom filmen och kanske även litteraturen finns det faktiskt verk som alla känner till och som alla har någonting att berätta om. Det är bara så att de – till skillnad från den gamla kanon – sällan möts av en systematisk och historisk kritik (förutom Bob Dylan, förstås).

Den intellektuella motparten till kanon saknas: filologin och historien, disciplinerna i vilken man lär sig att förstå, att bevara och att skilja mellan bra och sämre. Nedskärningarna i humaniora och inom kulturjournalistiken, både i volym och i kvalitet, har brutala konsekvenser för vilken kanon som helst. Därför att om man vill ha en kanon måste det finnas litteraturhistoria och litteraturkritik också, och detta på lång sikt. Har kulturpolitikerna tänkt på det?

Annons
X
Annons
X

Bild 12 av 13

Foto: Staffan Löwstedt

12) Bildning förutsätter mycket ledig tid, och den har vi inte

Kanske är det så. Bildning förutsätter ett fritt eller ledigt förhållande till omvärlden. Den kräver att man utvecklar sina intressen på egen hand. Det går inte att lära ut hur man grips av en roman eller ett stycke musik, men det finns lärare som kan berätta om en bok på ett sätt att man som elev börjar tro på dennes erfarenhet.

Å andra sidan har den fria tiden minskat och den minskar alltjämt. Ännu på 1980-talet var det inte ovanligt att man studerade fram till en ålder av 27 eller 28 år, och därefter gick man ut i yrkeslivet. Senast med införandet av Bolognaprocessen 2007 – alltså med införandet av ”A-nivån” (”bachelor”) som lägsta yrkeskvalificerande examen – har denna ålder sjunkit med i snitt fem år. Visst kunde man ha slösat bort ett halvt decennium. Men tiden var också en möjlighet för att kunna bilda sig. Och dessutom: allvarligt talat finns det även idag tid för hur många fritidssysselsättningar som helst, inklusive golf och segling och ändlöst surfande på nätet. Brist på tid finns sällan, brist på vilja desto oftare.

För en tid sedan berättade Sveriges Radio om ett rykte, som kulturjournalisten Jan Gradvall lär ha skapat. Ryktet säger att i Paris drar affärsmän lott för att slippa äta lunch med svenskar. Ingen vill äta lunch med svenska affärsmän eftersom de bara kan prata pengar, möjligen golf.

Budskapet är förmodligen propaganda, för franska affärsmän är faktiskt inte så mycket annorlunda än svenska. Förutom att många pratar sämre engelska men har bättre manér. Det blir ”inte okej” (som Stefan Löfven uttrycker saken) för det. Hur nöjd kan man egentligen vara med en sådan brist på bildning? Eller hur dyrt får det bli innan man förstår att bildning är minst lika nödvändig som yrkeskvalificerande kunskaper, i alla avseenden?

Annons
X
Annons
X

Bild 13 av 13

Foto: Staffan Löwstedt

13) Bildning består i att man sysslar med vackra ting

”Fascinerande”, kan damerna från Östermalm säga när de går på konstutställning. ”Oj, så vackert”, heter det när de går omkring bland gamla hus i Toscana, utan att ha en föreställning om att denna traktens skönhet är bunden till en lång historia av våld, förräderi och utpressning. Och ”så spännande” säger man när man av någon anledning känner sig tvungen att säga någonting vänligt utan att ha den minsta aning om saken. Eländet med dagens föreställning om ”kultur” består i att den enbart ska kunna bejakas. Tyvärr betyder det att ta kulturen alltför lätt.

En stor del av konsten, och den förmodligen intressantare delen, består i onda, fula och destruktiva gärningar. Den som gått igenom några kurser i personlig utveckling och ännu inte (som alla andra som gjort samma sak) hittat sitt ”bättre jag”, bör göra ett försök med att studera romanen ”Infinite jest” (1996) av David Foster Wallace – för att lära sig förtvivla.

Den som vill veta vad döden är, efter att paradiset lagts ner, kan till exempel läsa Stephen Kings ”Jurtjyrkogården” (1983) eller ”Gerald’s game” (1992). Och den som ännu tror att mänskligheten ständigt är på väg mot en bättre framtid borde gå tillbaka till John M Coetzee, Nobelpristagare år 2003, för att utsätta sig för ”Djurens liv” (1999). Efter lektyren ter sig även Hans Roslings statistik lite annorlunda, då får han skälla hur mycket han vill.

Kultur är sättet på vilket ett samhälle reflekterar över sig självt. Och bildning består i att vilja se sanningen i vitögat. Få finns som vågar.

Foto: Staffan Löwstedt

Thomas Steinfeld är författare och medarbetare på Süddeutsche Zeitungs kulturredaktion

Premium. SvD:s skribenter ger sina förslag till bildning.

svd.se
Annons
X
X
X
X
Annons
X