Annons
X
Annons
X

100 år med starka band

I början av 1900-talet stred kvinnor för rösträtt. Idag suckar många åt begreppet feminism, fast det lett till stora framsteg. På måndagen fyller internationella kvinnodagen 100 år. SvD:s Karin Thunberg ser tillbaka på en lång kamp för jämställdhet.

Finansminister Anders Borg är det till skillnad från jämställdhetsminister Nyamko Sabuni som inte är det medan Göran Persson åtminstone har varit det och Göran Hägglund förmodligen aldrig kommer att bli det.

Det handlar om feminister. Om ideologin som dansat sig svettig de senaste, iskalla månaderna. Klädd i knallrött, snövitt. Huruvida Gudrun Schyman valsat hem några röster till Feministiskt initiativ återstår att se, än är det några månader kvar till valet. Under tiden kan vi begrunda ett av flera bakslag, som att den polischef som framstått som en av feminismens fanbärare, inte klädd i klänning men väl i uniformsbyxor, nu misstänks för de grövsta brott man kan utsätta en kvinna för.

Ja, hur mår feminismen egentligen?

Annons
X

Det enklaste svaret är att det beror på vem man frågar.

För några är det vardag och verklighet. Som för skådespelerskan Lo Kauppi, hon som hade en av de bärande rollerna i Jösses flickor – återkomsten, på Stockholms stadsteater 2006, och nu regisserar sin egen Bergsprängardöttrar som får urpremiär på Riksteatern.

–Jag umgås bara med människor som tycker att män och kvinnor ska ha samma rättigheter, försäkrar hon i telefon med det trötta tillägget: Jag förstår inte varför det alltid är vi som ska försvara våra åsikter. Intervjua sexister istället, det vore mer intressant. Jag vill verkligen veta vad de har för argument.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    För några är svensk feminism ett lyxproblem, jämfört med hur man har det i andra länder. Andra ser hur våra könsroller cementeras, att dagens tjejer är extremt intresserade av sitt utseende medan killarna värnar om sin manlighet på ett helt annan sätt än för tio år sedan. Eller 20.

    Ja, så där kan man hålla på.

    Inte ens definitionen av ordet feminism verkar vara given.

    En gång fanns det, ungefär som det fanns en enda tv-kanal, en slags gemensam överenskommelse. Den sammanföll med Svenska akademiens ordlista: en intellektuell och politisk rörelse för kvinnans fulla ekonomiska, sociala och politiska likställighet med mannen.

    Idag kan vi inte ens enas om att det finns två kön. Kanske har vi flera. Eller inga alls, åtminstone inga biologiska utan mer konstruerade vilket ger könsöverskridande queerteorier större utrymme.

    Parallellt pågår en mer tystlåten befrielserörelse, där kvinnor utan behov av epitet eller slagord sätter ner klackarna – någonstans mellan Ica och dagis – och vrider kartan det lilla snäpp som behövs för att den bättre ska överensstämma med deras inre kompass.

    Ett minne glimmar förbi: Det är 70-tal och jag har precis flyttat till Stockholm. Känner ingen, längtar efter bekräftelse och sammanhang. Går en kväll till ett kvinnomöte. Minns inte var. Bara att rummet är trångt och att ingen ens säger hej. Nervöst drar jag ner tröjärmarna över mina målade naglar. Inser att jag aldrig läst Betty Friedan, aldrig gått på kvinnokurs hos litteraturprofessorn Karin Westman Berg, vars studenter bildat grupp 8. Jag är fel, fel, fel.

    Ändå känns det långt ner i mina blekta hårrötter: Bland andra kvinnor finns den styrka och medvetenhet jag behöver för att klara resten av mitt liv.

    Andra visste det långt tidigare.

    Imorgon fyller Internationella kvinnodagen 100 år. Det var 1910, vid den andra internationella socialistiska kvinnokonferensen i Köpenhamn, som man beslöt att instifta en speciell dag, vars främsta syfte var agitation för kvinnorösträtten.

    Redan i dag börjar man förjubilera på ABF-huset i Stockholm med debatter, seminarier och utfrågning av partiföreträdare. Enligt Moa Elf Karlén, studiesekreterare på ABF, har feminismen vidgats till det mer pluralistiska ”feminismerna”, där så mycket mer går in. Som klass, etnicitet och sexuell läggning.

    –Samtalen pågår i fler separata rum, oberoende av varandra, säger hon.

    Som när ABF den 24 april ordnar feministiskt forum med gamla tanter som diskuterar äldreomsorg ur ett genusperspektiv bredvid en bloggare från Beirut – och så vidare.

    Mina egna försök att kartlägga feminismen känns som att fånga snöflingor med alltför svettambitiösa händer. De smälter. Samtidigt, om man böjer sig ner, kan man se att där finns en grund att stå på. Den är stadig och mätbar, långt bort till Statistiska centralbyrån. Den som säger att inget hänt är historielös.

    Vi har fått särbeskattning, rätt till abort, daghem och sexköpslag. Kvinnor, inte bara mediebranschfeminister i Stockholms innerstad, tar ökat ansvar för sina liv i både nöd och lust.

    En ny minnesglimt från 70-talet skymtar förbi: Shere Hites rapport om 3000 kvinnors syn på sina sexliv har kommit ut. Boken väcker livliga diskussioner på Kvinnocentrum men nu reser sig en kvinna upp, hennes tårar rinner, hon säger att hon inte vill höra mer.

    –Jag har varit gift i 25 år och aldrig förstått vad jag missat. Det förstår jag nu. Tala inte med mig om orgasmer.

    Men varken sorg eller gallskrik för oss ett steg framåt. Förändringar kräver politiska beslut. Alliansens nymornade intresse för feminism är lika glödande som tangostegen i Let´s dance. Fredrik Reinfeldt & Co har insett att nu handlar det om att fånga de kvinnliga väljarna, även om det – kanske – finns gränser. Huruvida man är för, emot eller lite halv-för-emot kvotering till bolagsstyrelser beror på vem man lyssnar på. Reinfeldt själv eller hans partisekreterare Per Schlingmann.

    Minns jag rätt, kvinnominnet är inte längre än mannaminnet, har feminismen inte varit samma politiska hårdvaluta sedan början av 90-talet, när Maria-Pia Boëthius samlade några kvinnor i sitt kök – de gick senare rent bokstavligt under jord, till en samlingslokal under markplanet. Där föddes Stödstrumporna, de som krävde halva makten, hela lönen och förmådde dåvarande statsministern Ingvar Carlsson att gå med på kravet om varannan damernas. Då hade andelen kvinnor i regeringen sjunkit från 38 till 31 procent.

    Idag är nästan hälften, det vill säga 10 av 22, statsråd kvinnor.

    Ändå menar många, som Maria-Pia Boëthius, att feminismen gått i ide:

    –Det är en skandal att Sverige sjunkit från första till fjärde plats när det gäller världens mest jämställda land och att vi inte bekymrar oss mer om det i en tid när topplistor är själva smörjmedlet, säger hon. Men på något sätt tror jag att Sverige, efter den kommande vågen av feministisk aktivism och protester – och den kommer att komma – tar sig tillbaka till topplatsen. Feminismen är vår nisch på denna irrande planet och det ska vi vara omåttligt stolta över.

    Det vi rent akut kan malla oss över är svenskorna som fått internationella toppjobb, som Cecilia Malmström och Margot Wallström. Här hemma hävdar vårt färskaste statsråd, EU-ministern Birgitta Ohlsson, att karriär mycket väl kan förenas med barnafödande. Hennes man kommer att ta stort ansvar för bebisen som föds i sommar. Eller som hans hustru försäkrat: Hon är inte gift med en dinosaurie.

    Andra är det, om vi ska hålla fast vid liknelsen. Redan 1974 blev Sverige först i världen med att införa en föräldraförsäkring och Hoa Hoa Dahlgren lanserades som den nye mjukstarke mannen. Vem minns inte Försäkringskassans reklamkampanj där han ömt tryckte en bebis i sina vältränade armar. Sedan dess har utvecklingen accelererat med snigelfart. Enligt en rapport från TCO kommer det att ta 51 år innan män och kvinnor tar ut lika mycket föräldraledighet om utvecklingen fortsätter i samma takt som idag.

    Om nu feminism och jämställdhet är samma sak, eller åtminstone kan fösas ihop under samma rubrik?

    Det menar man i klass HP07, det vill säga avgångsklassen på handelsprogrammet vid Österlengymnasiet i Simrishamn, Gudrun Schymans hemstad. Just där, får jag för mig, borde feminismen fått extra mylla och därför djupare rottrådar.

    En frusen torsdag möter jag de 17 eleverna. Tjejerna sätter sig intresserat längst fram, killarna placerar sig längst bak; uppdelningen är skrämmande lik den jag minns från min egen skoltid förra årtusendet.

    Från början är det också bara tjejerna som tycker något. För dem är feminism rättvisa mellan könen. Löneglapp är den mest påtaliga orättvisa de kan komma på, detta att kvinnor tjänar mindre än män. Också om de har samma jobb.

    Merparten av eleverna har mammor som förvärvsarbetar, en majoritet bor ihop med båda sina biologiska föräldrar.

    –Men de är inte jämställda, så där att de gör lika mycket hemma, säger någon och flera fyller i: Så är det hemma hos dem också. Mammorna gör mest. Och gnäller, skäller, tjatar mest på de övriga familjemedlemmarna.

    Samtidigt finns en mammamakt. Enligt en tjej är det meningslöst att någon annan i familjen dammsuger, hennes mamma gör det ändå när hon kommer hem. Eftersom hon anser att ingen annan kan göra det lika bra.

    Ändå, vilket bör påpekas, tycker fyra av 17 att deras föräldrar någorlunda delar ansvar för hus och hem.

    En enda tjej, Johanna Sjögren, talar om feminism i termer av makt. Eller rättare sagt vanmakt. Att kvinnor måste ta mer plats. Inte vara så mesiga och hyggliga.

    –Män tror de är mer värda, så har det varit så länge att kvinnor blivit hjärntvättade och också tycker det.

    Johanna, som har äldre bröder, lärde sig tidigt att tampas med dem:

    –Idag tar jag inte skit från nån. En kompis till mig är murare. Ensam tjej bland en massa män. Men inte behandlar de henne som nån prinsessa, ingen skulle komma på tanken.

    Två saker verkar klassen överens om: På samma sätt som mobiltelefoner utvecklas måste synen på kvinnor och män förändras, bli mer rättvis. Alla är också rörande eniga om att de inte ska få det som sina föräldrar.

    Vad betyder det, att ni ska leva mer jämställt?

    –Absolut, säger tjejerna längst fram.

    Om klassens killar en dag ökar på statistiken för pappalediga män är inte lika solklart. Här kommer de ekonomiska argumenten fram. Argument som tjejerna späder på: Om mannen i ett förhållande tjänar mest blir det kanske ändå kvinnan som tar ut merparten av föräldradagarna. Av rent ekonomiska skäl. Hur man bryter denna cirkel har de inget svar på.

    –Alla vill ju inte heller ha en förändring, påminner John Lundin.

    Armin Sabanovic – en av de få i klassen som bestämt yrkesväg, han tänker bli handelsjurist – påminner om modersinstinkten, att det kanske faller sig mest naturligt för kvinnor att vara hemma den första tiden.

    Finns det ingen fadersinstinkt?

    Armin funderar:

    –Du menar att man går ut och spelar fotboll och så?

    Utan stöd av någon forskning får jag för mig att vi skulle kunna ha suttit i vilken svensk gymnasieskola som helst.

    Ebba Witt-Brattström, litteraturprofessorn som i vår kommer ut med boken Å alla kära systrar!, har inte mycket till övers för dagens unga feminister. I en blandning av vrede och sorg skriver hon i 150-årsjubilerande Fredrika Bremer-förbundets tidning Hertha att vi befinner oss mycket långt från det befrielseprojekt som 1970-talets kvinnorörelse utgjorde.

    Förbundets ordförande Birgitta Wistrand är mer optimistisk. Hon talar i alla fall om en nystart, även om mycket återstår. För inte räcker det, till exempel, med fler kvinnliga styrelseledamöter:

    –Idag är bara två procent av alla vd:ar kvinnor. För att få in fler kvinnor i det konkreta arbetet, där makten finns, krävs mod. Att vi vågar bli bevärliga. Kvinnor idag vill vara alldeles för trevliga. Gå in på Facebook och se hur killar och tjejer presenterar sig. Tjejerna ler, är lättklädda och signalerar: Kom och ta mig – medan killarna tittar ner, stöter bort.

    Ett nytt minne drar förbi, från början av 90-talet: En frusen 8 mars stod vi en skock kvinnor på Sergels torg i Stockholm, framför Anna-Lena Brundin som högröstat uppmanade oss att ropa: Jag är en fitta.

    Min röst hann aldrig höjas, jag hade fullt sjå att förklara för sonen, han som just börjat skolan och nu förundrat och halvt vettskrämd stirrade på kvinnorna som skanderade att de var fittor. Huruvida min förklaring till kvällens slutkläm höll, eller hördes, redde vi aldrig ut.

    Idag minns Anna-Lena Brundin att det var efter Stig Malms uttalande om fittstim.

    –Jag ville att kvinnor skulle återerövra namnet på sitt könsorgan, att det skulle stå för samma kraft som när man säger att det är stake i en kille.

    Ett ord som Anna-Lena Brundin numera blivit sparsam med är – feminist. Använder hon det på scen kan hon känna publikens suck: Å, inte nu igen… Ändå, i morgon intar hon och en rad kvinnliga komiker Intimans scen i Stockholm i en standup-stafett.

    –Vi har döpt vår föreställning till Bara brudar. Normalt sett är humorbranschen väldigt grabbig.

    Mer glest och mindre skojfriskt är det bland män som kallar sig feminister. Tre ord släckte glöden hos många. När Roks ordförande Ireen von Wachenfeldt i tv-programmet Könskriget sa att män är djur, oavsett om hon citerade Valerie Solanas eller inte, blev det en käftsmäll som på engelska stavas backlash. Så var vi tillbaka i tramset att feminister, ja det är väl de där som hatar män. De som är lesbiska – eller aldrig lyckats haffa en karl.

    Men feminism är ingen kvinnofråga, den kräver gemensam vårdnad för att något ska hända.

    I Simrishamn har åtminstone Göran Nydahl, chef för barn- och utbildningsförvaltningen fram till förra veckan, fått en djupare insikt i den rådande maktobalansen mellan könen efter att ha Gudrun Schyman var och talade på ett Rotarymöte.

    Förstagångsväljarna i klass HP07 är mer tveksamma:

    –Fi känns mest som ett bittert parti för gamla tanter.

    Andra unga män börjar ana att det manliga övertaget nått vägs ände. Framtiden kan ligga i min egen sons krassa insikt:

    –Som vit, heterosexuell man har man alltid klarat sig. Även om tjejer varit duktigare har man kommit igen på upploppet, fått de bästa jobben, de högsta lönerna. Det håller inte längre.

    Nej, just så. Männens räkmacka är kanske uppäten och gräddfilen slut.

    Annons
    X
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X